Vi seglade Anders båt i år, Ola och jag var gastar. Vi turades om att stå till rors, vinscha och trimma segel. Alla var taggade och positiva, det skulle bli en härlig seglardag!

Hela första benet hade vi en härlig känsla av att leda tävlingen eftersom vi seglade om Harri och Agneta som startade först. Vi startade som andra båt i jaktstarten där den snabbaste båten gick över startlinjen strax innan vi rundade pricken vid Nääs i sol och fin vind.

Samma morgon hade någon sett två personer som simmat från Baskarp mot Nääs med små bojar fästade vid sig, vi skulle se upp så att vi inte seglade på dem. Förhoppningsvis så hade de hunnit i land vid Nääs brygga, för vi såg inte till några simmare.

Seglingen norrut utefter Visingsös västra sida var fin, och vi käkade lunchmackor och fick spana efter de många fiskeredskapen för att inte köra på något. De snabbare båtarna närmade sig  bakifrån – många med färgglada spinnaker hissade eller spirade försegel. Det var rekordmånga båtar med i år – 20 startande båtar.

De som såg oss från Visingsö hade en vidunderligt vacker utsikt när allt fler båtar kom ikapp på en allt kortare sträcka. Vid norra Visingsö där Västmärket skulle rundas var de flesta båtar ikapp oss eller hade seglat om, Anders och Ola tog lite kaffe och vi såg fram emot den sista kryssen mot mållinjen utanför Svedåns hamn.

Stax efter kl 13 rundade vi pricken och girade söderut upp mot vind och brytande sjö, och seglade rakt in i den värsta åskstormen jag varit med om. Först kom ösregnet, och jag kastade in mobilen in under däck för jag insåg att vatten rann på insidan av jackan och mobilen skulle bli blöt även om den låg i fickan. Därför har jag tyvärr inga bilder på skådespelet. 

Nu regnade det så kraftigt att vi inte såg pulpiten på vår egen båt. De brytande vågorna ändrade utseende och blev mörka mjukt avrundade och det hårda regnet skapade en halvmeterhög “matta” av regnplask ovanför vågorna. Det var en märklig syn. Det var omöjligt att hålla kurs eller se instrumenten, vi fick segla efter hur vinden blåste – men helt utan referenser. De hårda regndropparna gjorde ont i ansiktet och vi blev på kort tid genomblöta.

Anders såg att kompassen i båten började snurra på ett märkligt sätt och strax därefter blixtrade det till tätt följt av en åskknall. Blixten slog ner i vattnet eller vid stranden på norra Visingsö, som vi uppfattade det – inte så långt från där vi befann oss.

Andra besättningar har berättat att de fått vattenkaskaden av blixnedslaget över båten, hagel-is i sittbrunnen, och att de hamnade i trombliknande vindar som uppmättes till 22 m/s och som plötsligt ändrade riktning med ofrivilliga jippar och slag som följd. Besättningen på “elvan” sägs ha berättat att båten krängde ner så kraftigt att masttoppen bara var en meter över vattenytan vid något tillfälle. Här verkar olika båtar har olika upplevelser, beroende på var man befann sig, de som låg först i fältet märkte inte av det dramatiska vädret på samma sätt.

Både storsegel och genua slog kraftigt av sjön som vi gick emot och den ostadiga vindriktningen och hela masten vibrerade av påfrestningarna. Jag var tacksam över att jag skippade kaffet, för att gå ner under däck för ett toalettbesök hade varit en biljett till en säker sjösjuka. 

Någonstans mitt i detta kaos när jag hänger på “krängbandet” i lovart så brister sömmarna i fästet till bandet och jag inser att jag är på väg att ramla baklänges ner i sjön. Allt går i ultrarapid och jag funderar på vad jag kan hålla fast mej i och famlar efter vinchen när Ola resolut griper tag i mej och drar upp mej i sittbrunnen igen. Jag hann inte ens bli rädd, men med tanke på vad som hände sedan har jag i efterhand kännt en extra tacksamhet för att jag inte föll överbord i det läget.

När sikten så småningom lättade var det långt till alla andra båtar, och vi hade kommit helt ur kurs. Janne berättade att han upplevde det som hände under “åsk-tromben” som när man spränger kulorna på ett biljardbord. Många båtar låg nära varandra vid Västmärket, men när sikten kom tillbaka efter åskvädret var alla utspridda åt alla möjliga håll.

Vi kämpade på i några timmar till, det var tungt att stå till rors och ibland krängde vi så hårt att vattnet spolade på scarndäck. När solen tittade fram började vi torka upp – men vi frös så att vi skakade alla tre och den hårda ostadiga vinden och sjön krävde mycket passning och kraft. När jag precis torkat upp någorlunda och det kändes riktigt bra igen dök fören ner i en stor våg och skickade en vattenkaskad över sprayhooden som gjorde att jag blev helt duschad på nytt. Vi revade till slut genuan och fick på så sätt lite lugnare segling, men vi hade svårt att ta höjd på styrbords halsar och för varje våg fören dök in i så bromsade båten upp så att vi inte gjorde mer än 1-2 knop över grund. 

Till slut kände vi att vi ändå inte skulle komma i mål innan sista slut-tid och det var dags att sätta flaggan och meddela tävlingsledningen att vi bryter. Det var skönt att få ner de högljudda seglen och starta motorn. Och fantastiskt skönt att få gå ner under däck, jag hade hållit mig länge men nu var jag akut kissnödig! Medan jag lättar på trycket hör jag så hur motorn saktar ner och till slut tystnar helt. Vi drev norrut igen medan Anders felsökte, och efter byte av bränslefilter startar motorn igen, men den går bara en liten stund innan den stannar, och nu får vi inte igång den igen. Det har kommit in alger i bränslesystemet, är diagnosen. Sjögången har virvlat upp algerna i tanken, och de har satt igen bränsleslangen. Det är inget som kan åtgärdas här ute. 

Vi hissade storseglet och fortsatte kryssen mot hamnen, men nu stoppade vågorna oss så att vi inte fick styrfart nog att ta oss igenom ett slag – så vi kontaktade Harri och Agneta för att be om bogseringshjälp. Strax innan sju på kvällen mötte de oss norr om hamnen för att bogsera in oss.

Att kasta över en tamp till en båt som driver fritt i sjögång är inte det enklaste, men redan på andra försöket fick Anders tag i tampen och Harry slog back i maskin en stund för att inte skapa ett för hårt ryck. Min “Stephen King-fantasi” såg många andra scenarier utspela sig men tack och lov så rörde vi oss nu äntligen mot hamnen. En halvtimme senare bogseras vi över mållinjen och i hamnen lossades bogserlinan och vi gled ljudlöst in på rätt båtplats.

Många hjälpande händer och tampar hjälpte oss i hamnen, och det var fantastiskt att få byta till torra kläder och sockar! 

Jag känner en stor tacksamhet till alla som hjälpte oss på olika sätt, inte minst för den goda maten som Marie-Louise bjöd på – jag har aldrig smakat godare korv med bulgur!

Dagen kunde avslutas med ett varmt bad och skådespel av Perseiderna som kastade stjärnfall över himlen.